Första säsongen av TV-serien baserad på George R.R. Martins episka fantasyberättelse är nyligen avslutad på HBO, och i en händelse som ser ut som en tanke kommer den efterlängtade femte delen av totalt sju i hans romansvit ut. För den som inte läst böckerna kan jag säga att ni kan sluta läsa nu. Det finns ingenting i den senaste boken som gör den värd att plocka upp för den som inte har en tidigare relation med serien, och jag rekommenderar att man läser alla de fyra föregående böckerna innan man plockar upp den här.
Den femte boken har varit på väg väldigt länge. Den första, A Game of Thrones, kom 1996, A Clash of Kings följde den 1998 och A Storm of Swords kom 2000. Därefter hände något, och utgivningen stannade av medan Martin slavade med den fjärde boken samtidigt som han sysslade med en del annat. 5 år dröjde det innan A Feast for Crows kom, och den boken är något av en halvmesyr. Den täcker berättelsen bara för ungefär hälften av karaktärerna (och inte de mest spännande och intressanta, heller) och den känns oavslutad och ofärdig. Därefter försvann han igen och det dröjde till den 12:e juli i år innan den femte delen, A Dance with Dragons kom. Uppenbarligen har han haft problem att sy ihop berättelsen, och som ofta med mittendelar av en serie kan det vara svårt att hitta en tillfredsställande avslutning för en bok som redan innan den är påbörjad är avsedd att få (minst) två uppföljare.
Resultatet är att det här känns som något av en avslutning på A Feast for Crows, samtidigt som den lämnar mycket öppet inför de kommande The Winds of Winter och A Dream of Spring. Precis som tidigare är Martin totalt hänsynslös mot sina karaktärer, och som läsare gäller det att inte fästa sig allt för mycket vid någon av dem, för förr eller senare blir de av med huvudet under de allra grymmaste av omständigheter. Så även här, och för den som tror att han/hon har listat ut hur det hela kommer att sluta bjuds det på några bittra besvikelser.
Det är dock seriens stora styrka, att varje karaktär finns där helt och hållet för att tjäna historian som berättas. Karaktärerna är rika och tredimensionella, och det går väldigt snabbt att fästa sig vid eller lära sig att innerligt hata dem.
Det som slår mig när jag läser den femte boken är att det nu är mer tydligt att det är en fantasyhistoria som berättas: Mer drakar, mer fantasivarelser, mer magi. Varje karaktär i boken har en synvinkel, och det känns bitvis som de själva är medvetna om att de befinner sig i en episk saga där de har sin egen roll att spela. Många ser sig som klassiska fantasy- eller sagohjältar, med ett nobelt uppdrag att utföra, som skall rädda kungariket och ge dem prinsessans hand. Som jag redan nämnt kommer många (de allra flesta) bli bittert besvikna, oftast när verkligheten kommer ikapp dem och deras drömmar om ära och hjältemod.
Tonen och stilen känns igen, men här finns en del tecken på att boken stressats fram, en del grammatiska misstag och stavfel (mindre klagomål i det större sammanhanget, och en skugga som skall falla på Martins korrekturläsare och redaktörer snarare än på författaren själv). Det är dock en enormt stor och lång bok, så det är förlåtligt och inget som nämnvärt tar ifrån mitt helhetsintryck.
Ett större problem är att storyn i stort trampar vatten, och rätt så lite egentligen händer på de närmare 1000 sidor som den utgör. Det betyder inte att inget händer, bara att jag fann den lite för långsam medan Martin placerar ut pjäser som eventuellt skall spela en större roll i de framtida skeendena eller eventuellt gå grymma öden till mötes. Precis som tidigare är det ruskigt underhållande dock, men dess främsta styrka förblir att man som läsare är spänd på att veta hur det kommer att sluta, snarare än att man är engagerad i det som faktiskt utspelar sig. Det här är för de redan frälsta, men de kommer troligtvis att njuta i fulla drag. Jag är kluven, samtidigt som jag gillar det som händer är jag mer och mer frustrerad av den där känslan att inget händer, trots att det naturligtvis inte är fallet.
/AKz
